– blev en föregångare till Västgöta-Bengtsson
I Svenska Landsmålsarkivet är prov på västgötskan rikligt företrätt och det beror inte enbart på Sixten Bengtsson, han har haft många föregångare. En av dem, som förtjänar att tas fram ur glömskan är Nikolaus Levin Hallender. Han föddes 1843 i Sandhem, men flyttade tidigt till Ryda utanför Vara. Där blev hans far socknens förste folkskollärare. Tidigt lärde sig Nikolaus att läsa och i skolan visade han prov på humor och begåvning. Han härmade äldre sockenbors sätt att tala och uppföra sig och sålde egna teckningar och dikter till sina kamrater. Ibland fick han också hjälpa pappan som ett slags extralärare. Snart måste dock Nikolaus ut i världen för att tjäna sitt levebröd, hemmet var fattigt och syskonen många. Några pengar till studier fanns inte varför Nikolaus prövade på att vara både dräng och bodbiträde. På så sätt kom han i kontakt med det genuint folkliga, men han trivdes inte någonstans. Han ville helst läsa. Men detta motsatte sig fadern i det längsta, underligt nog. Han hade fått för sig att sonen saknade uthållighet och tog livet alltför lätt. Till slut gav han dock med sig och Nikolaus började 1872 vid Folkskoleseminariet i Göteborg. Där gick han i fyra år men tog aldrig sin examen. Faderns farhågor hade tydligen inte varit helt obefogade.
Skärgårdsbo
Nikolaus blev lärare i alla fall. På Donsö i Göteborgs skärgård brydde man sig inte om formella meriter, och där kom Hallender att bo till sin död 1891. Efter en tid övergav han sin lärargärning för att i stället tjäna sitt uppehälle genom att medverka i olika tidningar. Han gjorde rebusar, hittade på gåtor och tankenötter och skrev versar och kåserier. Han tjänade mer på det än att vara lärare. Den gamle slättbon Hallender trivdes alldeles utmärkt i skärgården och kom att bli en populär person; han blev nämndeman och hjälpte folk med allehanda skrivelser. Han kunde också ge råd till sjuklingar, under sin Göteborgstid hade han nämligen följt en läkare på sjukbesök och med hjälp av vad han lärt sig då, en läkarbok och sunt förnuft kunde han ibland ge bot. I början av 1880-talet gifte han sig och verkar att ha trivts med sin tillvaro. Folklivsskildrare Då och då hälsar han på i sin gamla hembygd och är då intensivt sysselsatt med att skriva ned prov på traktens dialekt. Ingen har samlat så många ord som han, 24 300 ord från Ryda- målet finns i Landsmålsarkivet och många är också de sägner, rim, tankelekar och ordspråk som han upptecknat. Få har gjort den västgötska folkmålsforskningen så stora tjänster. Samtidigt som Hallender var upptecknare var han också författare på landsmål och ibland kan det vara svårt att upptäcka var gränsen går mellan hans egna historier och de han återberättar. Oftast har han dock tydligt angivit det, alltid har han dock fångat det västgötska språket och sinnelaget på ett mästerligt sätt. Humorn flödar och seder och bruk skildras med trovärdighet och skärpa. Hallender uppskattades av det landsmålsfrälsta Sverige. Det fanns tidningar som nästan uteslutande publicerade dialektala historier och i många medverkade Hallender. Man kan nästan i varje nummer av svenskt Skämtlynne eller Svensk Folktidning från 80-talet hitta historier av honom. Han var populär och uppskattad.
Stor- Annersch En för Hallender typisk uppteckning är historien om Stor- Annersch, en folksägen från Skaraborg. Redan i början anges tonen: ” Dä va en gång e kjaring, sum bodde i ena stuva, nara en storer, svarter, grömmer skog å ho hade en liten hele sum hette Annersch. Heern va falia, falia liten o klener te väksten, s ´an va knappt fjaerndelen så stor sum ara onga ve hans oller, män ändå kallte din Stor- Annersch, se dä va bara på spektakel, kan tänka”. När mamman bekymrad undrar vad det ska bli av sonen svarade han alltid: ” Små sår å fattia vänner sa en ente förakta”. Stor-Anders ger sig ut i världen och råkar genast ut för äventyr. Han möter en jättekäring, som tar med honom hem för att äta upp honom. Först vill hon dock göda honom, för hon tycker att han är för mager. Anders lyckas länge lura henne genom att från sin bur sticka ut ett avgnagt hönsben i stället för ett finger, när käringen ville kontrollera hans hull. Till slut tappar hon dock tålamodet och förklarar att tiden är mogen och Anders slaktfärdig; hon väntar nämligen gäster. När pojken ska in i ugnen lurar han naturligtvis käringen att visa hur det ska gå till och följden blir att hon själv hamnar i ugnen Kort efter att Anders klarat sig helskinnad från jättekäringen möter han en jättegubbe. Efter att ha ätit i kapp med honom och sedan tagit död på honom genom att lura honom att skära upp magen möter Anders en prinsessa. Naturligtvis får han henne och halva kungariket och Anders har visat att han är både ” sluger å doktir”.
Europeisk sagoskatt Hallenders uppteckning är intressant av minst två skäl; nämligen innehåll och språk. Sägnen verkar bekant och personerna återkommer ofta i sagor, t ex den lille pojken, den store jätten, den elaka käringen och den vackra prinsessan. Episoden med käringen i ugnen känns igen från Hans och Greta, den finns hos bröderna Grimm och Asbjörnsen och Moe har i sina Norska Folksagor berättat om pojken som åt i kapp med jätten. Det är dock inte så att Hallender har knyckt sina sagor från andra författare. I stället är det så att dessa sagoäventyr har varit gemensam europeisk egendom, de har spritt sig över stora områden likt ringar på vattnet. Ibland växlar huvudpersonen, men själva poängen, kärnan är ofta densamma. Tack vare Hallender, Västgöta-Bengtsson och andra upptecknare står det klart att många av de gemensamma, europeiska sagorna varit kända i Västergötland och därmed kan det anses bevisat att vårt landskap ingått i en äldre, mångtusenårig kulturgemenskap. Om det nu var någon som tvivlade på det.
Språket Språket i Hallenders uppteckningar torde inte bereda en infödd västgöte av i dag några större svårigheter. Vissa böjningsformer verkar ålderdomliga och en del ord har naturligtvis blivit obegripliga. Att omm betyder ugn kan verka obegripligt liksom att ånnaböstatter är det samma som andfådd. Språkforskare vet dock att omm är medeltidssvenska och bösta är just ett sådant ord som får dialektforskare att rysa av glädje. De ser nämligen ett samband med latinets fustis, som betyder knölpåk; med den kan man utdela slag och är man andfådd ökar hjärtats slag; man blir ånnaböstatter. Västgötska ord kan alltså innehålla rester av fornsvenska och urgermanska och bevisa släktskap med indoeuropeiska språk. Landsmålsarkivet är alltså ett slags språkligt museum och Hallender och andra flitiga upptecknare kan alltså liknas vid arkeologer som grävt fram verbala fornminnen. Många har länge väntat på att de svenska dialekterna skall försvinna. Det har de naturligtvis succesivt gjort men tonfall och satsmelodier lever envist kvar. Det tycker många är trevligt, fortfarande kan man höra skillnad på en dalmas, en västgöte och en östgöte. Synen på dialekter har numera också ändrats, det anses inte fult och efterblivet att tala sin hembygds språk, i stället ger det gemenskap och samhörighet och kan för många innebära en trygghet.
Artikelförfattare: Tore Hartung