Artiklar

Dick Harrison skriver om Hjo.
Föreningen Västgötalitteratur presenterar böcker om och från Västergötland.

Klicka på artikeln för att läsa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Skaraborgsbygden januari 2016

 

 

”Handskrift återfunnen efter 183 år” – Artikel TTELA.

Om  PETER ADOLF HALL (1739 – 1793)

”Borås störste son”  – ”Miniatyrmåleriets mästare”

Peter Adolf Hall – hur var han som konstnär och som människa?

Det här är mitt försök att svara på dessa frågor. / Av Sven Collin, Töllsjö – augusti 2012.

Peter Adolfs barndoms- och ungdomstid

Denna sommar förrättar Carl Linnaeus – på ”Riksens Högloflige Ständers Befallning” – sin ”Wästgöta Resa”. På kvällen den 4 juli 1746 kommer Linnaeus och hans följeslagare fram till Borås. Skildringen av besöket i Borås, som avslutas på eftermiddagen följande dag, omfattar drygt fem sidor i Natur och Kulturs Klassikerserie Levande litteratur Carl von Linné Västgötaresa, Stockholm 1965. Det som är av intresse att citera i detta sammanhang är följande: ”Studerande voro här få eller inga, som höllos vid akademien; ty den idoge borgaren hade sett de studerandes trängsel i stiften och därföre lärt sina barn arbeta och handla, som aldrig gör något trångmål.” Låt oss genast konstatera att Peter Adolfs far, handelsmannen och rådmannen Petter Börjesson Hall utgjorde ett undantag. Han ville ge sina båda söner, Peter Adolf och dennes två år yngre bror, Birger Martin, en god utbildning. Kanske kan man rent av förmoda att Peter Adolf, då sju år gammal, såg Linnaeus och hans följeslagare, då de vandrade runt i Borås, där inte minst de tre färgerierna tilldrog sig dennes uppmärksamhet.

Den 27 augusti 1750 inträffade en sorglig händelse inom familjen Hall. Denna dag avled gossarnas mor, Eva Margareta Hall, vid endast 36 års ålder. För den elvaårige Peter Adolf och för hans två år yngre bror samt för systern Eva Helena, endast sex år gammal, blev sorgen säkerligen stor och moderns tidiga död kan sannolikt ha fått en inte oväsentlig betydelse för hans utveckling. 

Så inträffade ännu en händelse som skulle påverka det Hallska hemmet. Rådman Petter Börjesson Hall blev nämligen 1751 utnämnd till riksdagsman för Borås stad under riksdagen 1751-1752.  Fadern for till Stockholm, troligen i god tid före riksmötets öppnande den 16 september, och då följde Peter Adolf och sannolikt också hans yngre broder Birger Martin med fadern till huvudstaden.  Därifrån fortsatte sönerna till Uppsala där de togs om hand av sin morfar, rådmannen Adolf Wargentin. Under tiden fram till i april 1753 kan man förmoda att både Peter Adolf och Birger Martin bedrev studier under ledning av någon av morfadern anställd informator.  Den 6 april detta år inskrevs den då fjortonårige Peter Adolf enligt Västgöta nations matrikel som student vid Uppsala universitet.  Det är troligt att Birger Martin samtidigt inskrevs vid universitetet.  Där skulle de komma att studera medicin och naturalhistoria under ledning av Carl Linnaeus åren 1753 till 1755. 

Artikeln fortsätter i sin helhet i pdf-format – Läs vidare genom att klicka på länken här:

Hall

Läs Lars Gahrns recension i Fornvännen av Föreningen för Västgötalitteraturs utgåva:
Västgötadelen av Johan Peringskiölds (1654-1729) Monumenta: ”Wester-Göthernas i Stenar och Griffter qwarlemnade Minningsmärke och gambla Loford. Till Fäderneslandetz Heder fliteligen upsökte, samt i denna 16. Book korteligen sammanskrefne och uthgifne.Läs
Klicka på länken:  Fornvännen

NLT Oktober 2011: Kokbok prisad av Måltidsakademien.
”En ambitiös liten bok som roar alla intresserade av mat- och dryckeshistoria……”
Klicka först på rubriken ……..

och klicka sedan på bilden för att läsa hela artikeln.

 

 

Rofyllt. Vägen gör en vördnadsfull sväng runt den lilla kyrkan i Kyrkås.

 

Den är byggd före syndafloden och vattenmassorna slet den med sig och placerade den här, försäkrar sägnerna. Inte undra på att vägen gör en högaktningsfull sväng runt den rofyllda idyllen. Men det har stormat kring Kyrkås lilla kyrka. Den var alldeles för populär tyckte Skarabiskoparna, som anade vidskepelse bakom allmänhetens givmildhet.

För mig som har den övermodiga Skarakatedralen utanför fönstret framstår Kyrkås lilla vita kyrka som högst västgötskt lagom. Men så har det inte alltid varit, Kyrkås har ofta figurerat i kyrkliga debatter som en av Skara stifts mest populära offerkyrkor. Inte så att den kyrkliga överheten hade något emot gåvor, de kyrkliga ledarna har flitigt tjänat Mammon under seklernas lopp, men man ville ha lite koll på det.

Att folk kom resande långa vägar för att skänka pengar eller andra gåvor till just Kyrkås kyrka i hopp om att någon svårt sjuk släkting skulle få bot, det oroade prästerna. Visst skulle folk sätta sitt hopp till Gud och hans ord, men här verkade det ju som om de trodde att en speciell plats var extra kraftfull. Kunde det vara en tro med hedniska rötter?

Källa och träd

De populäraste offerkyrkorna låg ofta i anslutning till en källa, och gärna också något stort, speciellt träd, båda betraktades som heliga. Det verkade ju vara rena hedendomen. Här i Kyrkås fanns det både en källa och ett heligt träd. Fast kanske låg den ursprungliga offerkyrkan inte alls här, utan i byn Sandbäck en bit bort. Detta kan vara förklaringen till skrönan om att kyrkan flutit hit med syndafloden. Flöt hit gjorde den förstås inte, inte heller drogs den hit av oxar som andra sägner berättar. Men när den gamla kyrkan blev för trång och måste byggas om så kanske prästerskapet helt enkelt bestämde att den skulle byggas upp på en ny plats som inte förknippades med gammal folktro. Så kanske det inte lönar sig att resa till Kyrkås och ge rejält i kollekt för att få bot mot hotande influensor. Vaccin är säkrare.

Räddade bönder

I vilket fall tycks de stora offren i Kyrkås ha pågått länge, och pengarna användes inte bara till kyrkliga ändamål. Sockenbor som var i behov kunde få låna pengar här för att klara akuta kriser. Detta pågick ända till 1903, och det berättas att många bönder under krisår på 1800-talet räddades från konkurs med kyrkliga pengar. Fast helt ideell var kyrkan förstås inte, den krävde sex procent i ränta, vilket verkar lite girigt med tanke på att det handlade om skänkta pengar. Undrar vad bankerna tänkte om denna kyrkliga konkurrent?

Artikelförfattare: Hans Menzing

 

 

 

 

Den originelle herren till Dagsnäs, Pehr Tham, och 1700-talets främste skulptör, Johan Tobias Sergel, hade mycket gemensamt: Konsten förstås, men också kärleken till Bacchus och Venus. På ren västgötska: De var båda glada i sprit och fruntimmer. Men framför allt hade de Maja gemensamt. Den frodigt fagra fresterskan som ofta lockade Sergel att överge huvudstadens nöjen för slottet vid Hornborgasjöns strand. Hovstatybildhuggare Sergel (eller Sergell som han själv stavade namnet) föddes i Stockholm 1740 av tyska föräldrar, men hans verkliga liv började kanske först 27 år senare när han kom till Rom och mötte Konsten med stort K. Där upplevde han lyckliga år tills Gustaf III kallade hem honom för att med sin bildhuggarkonst förgylla regimen med lämpliga beställningsverk. Framgången var stor, lika stor som Sergels vantrivsel i Sverige. Trettiotre år, förlorade i Sverige, har helt och hållet ruinerat min talang, skrev han i ett av sina sista brev. För att tillfälligt döva depressionerna gjorde han elaka karikatyrer på sin tids kändisar. Gärna societetsdamer i högst oanständiga situationer. Ibland kunde de vara lite mer kärleksfulla, som när han avbildade den märklige vännen Pehr Tham och dennes fornnordiska fantasier som bland annat tog sig uttryck i att han för brännvin köpte upp runstenar och släpade hem till sin park.

OMBYGGD.
Så här såg Dagsnäs ut sedan Lidköpingsarkitekten Helgo Zettervall betornat huvudbyggnaden 1874.

Granne med Oden

Tham var nämligen övertygad om att Svea rikes vagga stått i Västergötland, närmare bestämt hemma hos honom på Dagsnäs. Oden bodde tvärs över sjön försäkrade han, men när han i Götiska förbundet hävdade att asken Yggdrasil, världsträdet i de nordiska sagorna, växte i hans park fick Per Henrik Ling nog. Han reste sig med ett kärnfullt. ”Den står väl i helvete heller!” Och tågade ut så taktfast som anstår den svenska gymnastikens poetiska fader. Annars var det få som sade emot Tham i dennes yviga spekulationer. Bortsett då från poeten och tidningsmannen J H Kellgren från Floby. Än mer retade det nog Tham när Anna-Maria Lenngren lockade skratt med en niddikt om en av hans böcker. Sergel och Tham kom däremot bra överens, Sergel var ju knappast en dussinmänniska han heller. Dessutom hade de mycket gemensamt, främst kärleken till flickan och flaskan. Ibland delade de bokstavligen på de glädjeämnena. Ärligt talat var de gamla, feta, utlevade och svårligen gubbsjuka , men eftersom i vart fall Tham hade pengar var detta inget problem.

Fortsätt läsa Föll för farligt fagra fresterskans former

Intresset var stort när Föreningen för Västgötalitteratur samlades till årsmöte
Föreningens årsmöte hölls i Vara folkhögskola lördagen den 17 april. Drygt 60 medlemmar hade hörsammat kallelsen. Dragplåstret var professor Per-Axel Wiktorsson från Uppsala. Det är han som leder det pågående arbetet med nyöversättning och tolkning av Äldre västgötalagen. I en mycket informativ framställan hade Wiktorsson flera nyheter att leverera. Flera sidor som tidigare inte kunnat tydas har nu med modern teknik kunnat tolkas – delvis i alla fall. Han avfärdade dessutom delvis den s.k. Vidhemsprästen Laurentius roll i lagboken. Det är han som skrivit flera berömda texter i boken, men det är inte han som är författaren! Han har enbart skrivit av vad en annan person skrivit. Och, vi vet nu namnet på denna person!

Årsmötet bjöd på en rejäl överraskning. Ekonomin hade dramatiskt förbättrats, bl a på grund av ett testamente som tillfallit föreningen. Årets överskott blev därför rekordstort. Något som kan behövas för de stora bokprojekt som föreningen f.n. arbetar med.

Ordföranden Johnny Hagbergm Järpås omvaldes likaså vice ordförande Gerd Ljungqvist-Persson från Od. Skattmästare är Sven-Olof Ask, Skara och sekreterare är Annicka Berggren från Söne. Ny i styrelsen blev Niklas Krantz, Göteborg, efter Göran Ternebrandt från Grythyttan som avsagt sig.

Vid årsmötet korades även Årets vackraste Västgötabok 2009
Vid lördagens årsmöte med Föreningen för Västgötalitteratur korades årets vackraste västgötabok. Priset delas årligen ut till den vackraste boken om Västergötland. För allra första gången blev det två ungdomar som lyckades ro hem priset – två unga flickor från Mariestadstrakten. Det blev två böcker som fick dela på priset, dels en stor bilderbok Perspektiv på Göteborg samt skolungdomarna Mimmi Larsson och Lovisa Thorséns bok Kinnekullebanan. De två flickorna gjorde boken om västgötabanan från Lidköping till Mariestad som ett gymnasiearbete. De skildrar i en mycket vacker bilderbok de olika stationsmiljöerna mellan dessa båda städer. Ungdomarna var jublande glada över den oväntade utmärkelsen och de sålde dessutom en mängd av böckerna på mötet.

Bildtext: Västgötalitteraturs ordförande omgiven av pristagarna
Mimmi Larsson och Lovisa Thorsén.

Motiveringarna till Årets Vackraste Västgötabok 2009
Årets Vackraste Västgötabok är denna gång två. Båda presenterar Västergötland i vackra bilder, men arbetar på helt olika sätt och med helt skilda resurser. En bok med enbart bilder i svartvitt, en i färg.

Perspektiv på Göteborg
Fotografen Peter Claesson och författaren Kristian Wedel har bland drygt 20 000 historiska Göteborgsbilder i fotoarkiven Kamerareportage och Göteborgs Stadsmuseum vaskat fram drygt 180 bilder som här återges i stort format. Bilderna är från tiden 1870 till 1962 och ställs mot nytagna bilder fotograferade från samma plats i samma skala, tagna vid samma tidpunkt, även de i svartvitt. Resultatet har blivit en mycket vacker bok fylld av stämningar, men också detaljskärpa och vardagskänsla. Inte minst i de många arbets- och barnbilderna.

Perspektiv på Göteborg heter boken som är utgiven av Bokförlaget Max Ström. Boken är på 240 sidor i extra stort format och har formgivits av Patric Leo medan Marcus Erixson svarat för bildbehandlingen. Resultatet har blivit en praktfull soffbordsbok med faktarikt och ändå lättsamt innehåll.

 
Kinnekullebanan
Utan hjälp av förlag har ungdomarna Mimmi Larsson och Lovisa Thorsén skapat boken Kinnekullebanan. Det är ett häfte på bara 24 sidor och med ringpärmsrygg. Normalt skulle den inte ha kommit ifråga som Årets Vackraste, men resultatet är mycket imponerande. Mimmi och Lovisa har fotograferat, tecknat, författat och redigerat en skildring av de tolv stationerna mellan Lidköping och Mariestad. Här är alla bilder i färg, men mjuka, ömsinta utan att frossa i färgen. Allt lagt på sober svart bakgrund som lyfter fram bilder och de korta faktarika texterna. Ett lysande exempel på hur man kan åstadkomma en vacker bok med begränsade medel. 

Artikelförfattare: Sven-Olof Ask

Artikeln är skriven för Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift Bygd och natur inför riksstämman i Skara 28 – 30 maj 2010. Den vänder sig alltså i första hand till läsare som inte får uppleva lyckan att bo och verka i Västergötland.

Västgötalitteraturen lever utan en Selma
Skall sanningen fram så har Västergötland ingen Selma, ingen Torgny eller Sara, ändå finns ett litterärt sällskap av format. Föreningen för Västgötalitteratur grundad 1962 hade vid senaste mätningen 1 661 medlemmar som simmar vällustigt i floden av hembygdsböcker, biografier över vakna västgötar och smått oläsliga gamla skrifter som ges ut i nytryck. Litterära resor, bokauktioner och ett medlemsblad som fyra gånger om året berättar om nytt och gammalt inom Västgötalitteraturen ger dem andlig spis.

Om man inte räknar Åke Edwardsson i Göteborg och andra mordiska mästare så finns här inga riktigt stora litteratörer. Men desto fler skrivkunniga hembygdsvänner, det väller fram en flod av skrifter om hembygden förr och nu, så strid att ingen har riktigt koll på den.
Dessutom skrevs rikets första hembygdsbok här, den är fortfarande oöverträffad enligt mig. Äldre Västgötalagen heter den, kom ut (förmodligen bara i ett exemplar, en drömbok för en samlare) kring 1220 och skrevs av lagman Eskil, förmodligen på Lagmanstorp på en grusås utanför Vara, ett par kilometer från den kungsgård vid Longs kyrka där lillbrorsan Birger jarl dog för att jordas i Varnhem tillsammans med sin danska drottning.

Först på svenska
Det är inte bara den första bok som skrevs på svenska med vanliga bokstäver (inte runor alltså), och innehåller massor av märklig information om livet i tidig medeltid. Förr brukade det dessutom påstås att Erikskrönikan skrevs av en västgöte på Axevalla hus, som ju var en morgongåva till hertig Eriks gemål Ingeborg. Där skulle alltså funnits en reklambyrå för att förhärliga den bortgångne hertigen.
Fast Erikskrönikan är förstås ingen Västgötalitteratur, lika lite som Olaus Magnus nordiska folkets historia som denne katolske ärkebiskop skrev i landsflykt i Rom 1555. Där myntade han de fortfarande oöverträffade raderna om Kinnekulles skönhet. Berget är så obeskrivligt ljuvt att det borde hemlighållas för ungdomen, som annars frestas att där ”sänka sig i all slags vällust, eller rättare sagt orenhet.” På senare tid verkar han ha fått rätt. Jan Guillous tempelriddare Arn Magnusson fick ju göra bot i det Heliga landet i 20 år efter att ha förförts av Kinnekulles skönhet. Eller var det kanske jungfru Cecilias skönhet som lockade honom i fördärvet?

Översatt från latin
Mer på allvar började man skriva hembygdsböcker på 1700-talet, då på latin och menade som lärdomsprov. De har getts ut på svenska av Föreningen för Västgötalitteratur översatta av professor Sven Blomgren, så även vi andra kan nu konstatera att de är fyllda av hysterisk hembygdskärlek och festliga skrönor.
Men först på 1900-talet kom det på allvar hembygdsböcker skrivna av vanliga hembygdsvänner för en intresserad allmänhet. Böcker skrivna med stor känsla och kärlek, och mycket präglade av sin tid. Kyrkan och prästerna fick länge stort utrymme och under de turbulenta decennierna när de små socknarna blev först storkommuner och senare ännu större kommuner dominerade lokalpolitiken.

Vanligt folk
Först på senare år har vanligt folk fått större plats. Nu skriver man med gillande både om dansbanor och fotbollsproffs, bilderna brer ut sig färgsprakande och böckerna är lättlästa. Hembygdsrörelsen kan ta åt sig en stor del av äran för all denna dokumentation av bygderna, men Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor insats. Ibland ger föreningen ut böckerna i egen regi, eller stödjer andra.
På gång den närmaste tiden är en nyutgåva med kommentarer av just den främsta av västgötaböcker, Äldre Västgötalagen.
Artikelförfattare: Hans Menzing

En personlig tio i topp-lista – av Hans Menzing
En kort och mycket personlig tio-i-topp-lista med böcker som förhoppningsvis på olika sätt ger en god bild av Västergötland:

Västergötland. Författare: Leif-Eric Aronsson, Lars G Holmblad, Birgitta Leufstadius och Marika Sandahl. Bilda förlag år 2005.176 sidor. En vacker bok med massor av fina färgbilder och lättlästa, faktarika och ofta högst personliga presentationer av gårdagens och dagens västgötabygd.

Carl von Linnés Västgötaresa. Pocketversion 2005 från Natur och Kultur. 267 sidor. Behändig version av denna ständigt citerade klassiker att ta med på resan, men är ni intresserad av botanik och zoologi så skall ni välja en äldre oavkortad upplaga.

Västgötaböcker. En resonerande bibliografi över Västgötalitteraturen av Dan Korn. Utgivare: Föreningen för Västgötalitteratur. 416 sidor med massor av äldre illustrationer. En mycket faktarik bok över främst äldre västgötaförfattare, bitvis riktigt rolig men främst intressant för specialintresserade.

Risveden 1 – 3. Författare: K-E Andersson och Bo Björklund. Förlag: Acta Risvedensis. Sammanlagt 816 sidor i A4-format, ganska sparsamt och gammaldags redigerat. Sista boken kom 2008. Ett lysande exempel på lokal hembygdsforskning när den är som bäst med mängder av fakta, hela tiden med högst mänsklig förankring, kring en för de flesta rätt okänd vildmark mellan Göteborg och Trollhättan.

Arnkvartetten: Vägen till Jerusalem, Tempelriddare, Riket vid vägens slut och Arvet efter Arn. Författare: Jan Guillou. Förlag: till de två första Norstedts, till de senare Piratförlaget. 1 642 sidor. En mycket bra skildring av Västergötlands kanske mest dramatiska period kring år 1200, filmerna kan möjligen komplettera bilden, men böckerna är mycket bättre även om det ibland blir mycket av vapenexercis.

Bygden kring berget. Kinnekulle under tusen år. Författare: Agneta Tjäder, foto: Christer Hallgren. Warne förlag 2001. 184 sidor i stort format med massor av bra färgbilder plus kartor. Senaste (?) i myllret av böcker om Kinnekulle; lättläst, personlig och faktarik.

Hornborgasjön. Författare: Stefan Edman. Fotografer: Tore Hagman och Jan Töve. Naturvårdsverkets förlag. 175 sidor med ett myller av bra färgbilder, plus artlistor. Hornborgasjön är inte bara tranor, det kan man lära av denna kunskapsrika bok om en återuppstånden fågelsjö.

Skam den som ger sig. Författare: Stig Claesson. Förlag: Albert Bonniers. 185 sidor. ”Söderkisen” Stig Claesson var en oöverträffad mästare i att i ord och ofta teckningar varsamt skildra vemodet i svensk avfolkningsbygd, i rader av böcker var denna hämtad från skogarna vid Ulricehamn där Slas hade sina rötter. Den här boken livas upp av en uråldrig norsk romanhjälte som jagar en skröplig superskurk i staden där allt sluttar mot sjön.

Pojken som lovade rädda Sveriges järnvägar. Författare: Ove Allansson. Förlag: Rabén & Sjögren (1973). 210 sidor. Sverige var för inte så länge sedan insnärjt i ett nät av smalspåriga järnvägar där små stationssamhällen växte upp fyllda av framtidstro. Idag är nästan alla järnvägarna borta. Allansson berättar här och i en rad andra böcker roligt och kärleksfullt om sin uppväxt under krigsåren i ett sådant samhälle beläget mellan Skara och Vara. Själv tog han tåget till Göteborg och seglade ut på haven.

Västergötlands flora. Redaktion Anders Bertilsson m fl i Västergötlands Botaniska Förening. Förlag: SBT, Lund (2002). 743 sidor med massor av illustrationer, kartor m m. Boken ger en mycket god bild av västgötsk natur och flora.