Författare: adm

Gamla Skara i sex häften slumpades bort för 100 kronor, vilket var extra pinsamt när 59 sidor om Sköfvde vattenkuranstalt sprang upp i 300. Å andra sidan så lockade en Boråsprästs sorgepredikan över Oscar II bara fram 10 kronor medan ett vattenskadat häfte om Kinds härad kostade hela 4 300 om jag hörde rätt. Det handlade alltså om samlarnas egen bokrea på Alléskolan i Vara. Samlarna av Västgötalitteratur håller sig med en rad egna bokreor, och där är det spännande värre. Ingen kan gissa priserna, och då handlar det ändå om verkliga experter i publiken. En del fina böcker kan gå oerhört billigt – det är alla loppmarknaders fel, muttrade en kännare – medan små häftet som få frågade efter när de var nya kan kosta massor av pengar.

Ordföranden i arrangerande föreningen för Föreningen för Västgötalitteratur, Johnny Hagberg, höll i klubban under en stor del av auktionen. Tempot var högt och anekdoter blandades med utrop. Han kände alla, men å andra sidan verkade alla på auktionen känna alla och allas bokintressen. Ändå kom entusiasterna tidigt och gled runt nonchalanta för att inte skvallra om vad de var på jakt efter. Budgivningen började ofta trevande för att rasa iväg när det blev en giganternas kamp om ett litet häfte.

Verkliga veteraner höll till ute i kafferummet och såg avspända ut men höll hela tiden ett öga i katalogen och ett öra på utroparen. Buden sprang sällan över tusenlappen, och militära och naturliga skrifter verkade vara populära. Allt var inte västgötsk författarmöda. Fyra böcker av Sven Delblanc dedicerade till vännen och konstnären Reinhold Ljunggren gick för 400.
Själv missade jag mina favoritmålare bröderna von Wrights fjärilsböcker, men deras fåglar gick rekordbilligt. Men den boken hade jag ju redan. Och så blev jag förstås tråkad av samlare som glädjestrålande visade upp sina fynd. Sådant hör till på en bokauktion.

Artikelförfattare: Hans Menzing

Kanske satt riksrådet och friherren Hogenskild Bielke på sitt Läckö och bläddrade förnöjt i den märkligaste av all Västgötalitteratur, Äldre Västgötalagen. Den är inte bara den äldsta bok på svenska som vi känner till, den är dessutom verklig västgötalitteratur fylld av märkliga berättelser om livet i Västergötland i tidig medeltid. Bielke var dessutom en av våra första och största boksamlare, en värdig förebild till dagens livaktiga Föreningen för Västgötalitteratur.

Strövtåg
Hogenskild Bielke var trots det konstiga förnamnet en urvästgöte, född på Stora Dala mellan Skövde och Falköping, en gård som han också ägde en tid. Läckö friherreskap fick han 1571 som belöning för sina tjänster för kung Johan III. Trots denna frikostighet hade Bielke problem med sina kungar. Han stred nämligen – liksom många andra stormän på den här tiden – för högadelns rättigheter. Och de måste ju tas på kungens bekostnad. Ändå var Bielke en amatör när det gällde intriger och upprorsplaner mot kungamakten jämfört med kompisarna Leijonhufvud på Gräfsnäs.

Halshöggs sittande
Kungarna Erik och Johan kunde han hantera, men med hertig Karl blev det värre. Bielke överlevde med tur Linköpings blodbad, men 1605 tog turen slut. Då var han så sjuk att bödelns medhjälpare bar ut honom på torget sittande i en stol så att han kunde halshuggas. Trots Karls löfte att huvudet skulle kunna jordfästas tillsammans med kroppen sattes Hogenskild Bielkes huvud upp på en järnstång på stadsmuren. Det finns en sägen om att hans trogne betjänt en mörk natt skall ha klättrat upp och tagit ned huvudet och begravt det tillsammans med kroppen, men det är nog bara en skröna.
Vid sidan av krigande, politik och intriger hann Bielke samla på sig en på sin tid mycket stor och berömd boksamling. Delar av den finns idag i Uppsala universitetsbibliotek. Idag verkar det väl inte så imponerande med cirka 270 böcker och 16 handskrifter, men det handlade ju om rejäla luntor, inte dagens behändiga pocket.

Västgötalagen
Allra märkligast i samlingen var nog Äldre Västgötalagen, d v s det exemplar från 1280-tal som ännu finns bevarad och som snart kommer ut i en ny kommenterad upplaga med massor av lärda män inblandade.
I vart fall brukar det påstås att Bielke ägde detta märkliga exemplar av Västgötalagen, men professor Per-Axel Wiktorsson, som håller i nyutgivningen av lagen, har en annan version. Bielke hade förmodligen bara lånat lagen från kungliga kansliet. Och sådant känner man ju till. Folk som lånar böcker och glömmer att lämna tillbaka dem. Extra svårt var det förstås att stöta på Bielke som var friherre, riksråd och en tid även lagman i Uppland.
Om hans boksamling fanns på Läckö är väl osäkert, det vintertid kalla och fuktiga slottet är förmodligen inte bästa platsen för ett dyrt bibliotek. Men nog hade slottet varit en vacker ram för den tidens kanske största privata boksamling i Sverige.

Artikelförfattare: Hans Menzing

Bilden föreställer Läckö slott. Satt Hogenskild Bielke här och läste Äldre Västgötalagen?

Det var år 1483 som boktryckarkonsten gjorde sitt intåg i Sverige och det var genom två resande boktryckare. Den ene, Bartholomeus Ghotan, var från Tyskland och hade utövat yrket i Magdeburg. Han kom senare att inneha boktryckarverkstad i Lübeck där han 1492 bland annat tryckte Birgittas Uppenbarelser och biskop Brynolf Algotssons kanonisationsakter. Ghotan fick även uppdraget att trycka missalet för Strängnäs stift, kanske även för Uppsala. Den andre boktryckaren var Johannes Snell. Denne var en student från Rostock, som hade utbildats i det nya hantverket av Michaelisbröderna i staden. Han förde med sitt tryckeri en ambulerande tillvaro från land till land vid Östersjön och kom närmast från Odense, där han föregående år hade tryckt Caorsins skrift De obsidione et bello rhodiano, Danmarks första bok. Snell har gått till historien som den som lät trycka Skapelsens sedelärande samtal, Dialogus Creaturarum moralizatus, en latinsk fabelsamling som var vanlig under medeltiden och som användes för den folkliga predikan. Denna trycktes i Stockholm och den blev färdig den 20 december 1483. Det var på ärkebiskop Jacob Ulfssons inrådan som Snell kom till Stockholm för att trycka ett erforderligt antal av ett Missale för Uppsala ärkestift. Detta äldre Missale Upsalense fullbordades 1484 och är det mest betydande av de i Sverige före reformationen tryckta arbetena. Han gav även ut en latinsk lärobok….

Läsa hela artikeln? Klicka här…

– blev en föregångare till Västgöta-Bengtsson

I Svenska Landsmålsarkivet är prov på västgötskan rikligt företrätt och det beror inte enbart på Sixten Bengtsson, han har haft många föregångare. En av dem, som förtjänar att tas fram ur glömskan är Nikolaus Levin Hallender. Han föddes 1843 i Sandhem, men flyttade tidigt till Ryda utanför Vara. Där blev hans far socknens förste folkskollärare. Tidigt lärde sig Nikolaus att läsa och i skolan visade han prov på humor och begåvning. Han härmade äldre sockenbors sätt att tala och uppföra sig och sålde egna teckningar och dikter till sina kamrater. Ibland fick han också hjälpa pappan som ett slags extralärare. Snart måste dock Nikolaus ut i världen för att tjäna sitt levebröd, hemmet var fattigt och syskonen många. Några pengar till studier fanns inte varför Nikolaus prövade på att vara både dräng och bodbiträde. På så sätt kom han i kontakt med det genuint folkliga, men han trivdes inte någonstans. Han ville helst läsa. Men detta motsatte sig fadern i det längsta, underligt nog. Han hade fått för sig att sonen saknade uthållighet och tog livet alltför lätt. Till slut gav han dock med sig och Nikolaus började 1872 vid Folkskoleseminariet i Göteborg. Där gick han i fyra år men tog aldrig sin examen. Faderns farhågor hade tydligen inte varit helt obefogade.

Skärgårdsbo
Nikolaus blev lärare i alla fall. På Donsö i Göteborgs skärgård brydde man sig inte om formella meriter, och där kom Hallender att bo till sin död 1891. Efter en tid övergav han sin lärargärning för att i stället tjäna sitt uppehälle genom att medverka i olika tidningar. Han gjorde rebusar, hittade på gåtor och tankenötter och skrev versar och kåserier. Han tjänade mer på det än att vara lärare. Den gamle slättbon Hallender trivdes alldeles utmärkt i skärgården och kom att bli en populär person; han blev nämndeman och hjälpte folk med allehanda skrivelser. Han kunde också ge råd till sjuklingar, under sin Göteborgstid hade han nämligen följt en läkare på sjukbesök och med hjälp av vad han lärt sig då, en läkarbok och sunt förnuft kunde han ibland ge bot. I början av 1880-talet gifte han sig och verkar att ha trivts med sin tillvaro. Folklivsskildrare Då och då hälsar han på i sin gamla hembygd och är då intensivt sysselsatt med att skriva ned prov på traktens dialekt. Ingen har samlat så många ord som han, 24 300 ord från Ryda- målet finns i Landsmålsarkivet och många är också de sägner, rim, tankelekar och ordspråk som han upptecknat. Få har gjort den västgötska folkmålsforskningen så stora tjänster. Samtidigt som Hallender var upptecknare var han också författare på landsmål och ibland kan det vara svårt att upptäcka var gränsen går mellan hans egna historier och de han återberättar. Oftast har han dock tydligt angivit det, alltid har han dock fångat det västgötska språket och sinnelaget på ett mästerligt sätt. Humorn flödar och seder och bruk skildras med trovärdighet och skärpa. Hallender uppskattades av det landsmålsfrälsta Sverige. Det fanns tidningar som nästan uteslutande publicerade dialektala historier och i många medverkade Hallender. Man kan nästan i varje nummer av svenskt Skämtlynne eller Svensk Folktidning från 80-talet hitta historier av honom. Han var populär och uppskattad.

Stor- Annersch En för Hallender typisk uppteckning är historien om Stor- Annersch, en folksägen från Skaraborg. Redan i början anges tonen: ” Dä va en gång e kjaring, sum bodde i ena stuva, nara en storer, svarter, grömmer skog å ho hade en liten hele sum hette Annersch. Heern va falia, falia liten o klener te väksten, s ´an va knappt fjaerndelen så stor sum ara onga ve hans oller, män ändå kallte din Stor- Annersch, se dä va bara på spektakel, kan tänka”. När mamman bekymrad undrar vad det ska bli av sonen svarade han alltid: ” Små sår å fattia vänner sa en ente förakta”. Stor-Anders ger sig ut i världen och råkar genast ut för äventyr. Han möter en jättekäring, som tar med honom hem för att äta upp honom. Först vill hon dock göda honom, för hon tycker att han är för mager. Anders lyckas länge lura henne genom att från sin bur sticka ut ett avgnagt hönsben i stället för ett finger, när käringen ville kontrollera hans hull. Till slut tappar hon dock tålamodet och förklarar att tiden är mogen och Anders slaktfärdig; hon väntar nämligen gäster. När pojken ska in i ugnen lurar han naturligtvis käringen att visa hur det ska gå till och följden blir att hon själv hamnar i ugnen Kort efter att Anders klarat sig helskinnad från jättekäringen möter han en jättegubbe. Efter att ha ätit i kapp med honom och sedan tagit död på honom genom att lura honom att skära upp magen möter Anders en prinsessa. Naturligtvis får han henne och halva kungariket och Anders har visat att han är både ” sluger å doktir”.

Europeisk sagoskatt Hallenders uppteckning är intressant av minst två skäl; nämligen innehåll och språk. Sägnen verkar bekant och personerna återkommer ofta i sagor, t ex den lille pojken, den store jätten, den elaka käringen och den vackra prinsessan. Episoden med käringen i ugnen känns igen från Hans och Greta, den finns hos bröderna Grimm och Asbjörnsen och Moe har i sina Norska Folksagor berättat om pojken som åt i kapp med jätten. Det är dock inte så att Hallender har knyckt sina sagor från andra författare. I stället är det så att dessa sagoäventyr har varit gemensam europeisk egendom, de har spritt sig över stora områden likt ringar på vattnet. Ibland växlar huvudpersonen, men själva poängen, kärnan är ofta densamma. Tack vare Hallender, Västgöta-Bengtsson och andra upptecknare står det klart att många av de gemensamma, europeiska sagorna varit kända i Västergötland och därmed kan det anses bevisat att vårt landskap ingått i en äldre, mångtusenårig kulturgemenskap. Om det nu var någon som tvivlade på det.

Språket Språket i Hallenders uppteckningar torde inte bereda en infödd västgöte av i dag några större svårigheter. Vissa böjningsformer verkar ålderdomliga och en del ord har naturligtvis blivit obegripliga. Att omm betyder ugn kan verka obegripligt liksom att ånnaböstatter är det samma som andfådd. Språkforskare vet dock att omm är medeltidssvenska och bösta är just ett sådant ord som får dialektforskare att rysa av glädje. De ser nämligen ett samband med latinets fustis, som betyder knölpåk; med den kan man utdela slag och är man andfådd ökar hjärtats slag; man blir ånnaböstatter. Västgötska ord kan alltså innehålla rester av fornsvenska och urgermanska och bevisa släktskap med indoeuropeiska språk. Landsmålsarkivet är alltså ett slags språkligt museum och Hallender och andra flitiga upptecknare kan alltså liknas vid arkeologer som grävt fram verbala fornminnen. Många har länge väntat på att de svenska dialekterna skall försvinna. Det har de naturligtvis succesivt gjort men tonfall och satsmelodier lever envist kvar. Det tycker många är trevligt, fortfarande kan man höra skillnad på en dalmas, en västgöte och en östgöte. Synen på dialekter har numera också ändrats, det anses inte fult och efterblivet att tala sin hembygds språk, i stället ger det gemenskap och samhörighet och kan för många innebära en trygghet.

Artikelförfattare: Tore Hartung

Kände man i Sparlösa till seglandets konst flera hundra år innan vikingarna gav sig ut på plundringsfärder? I historieböckerna påstås det ju alltid att vi här uppe i Norden först i mitten på 700-talet kom på att det gick att sätta segel på båtarna och att detta blev startskottet för vikingafärderna i slutet av seklet. Men långt innan dess kunde båtintresserade på en runsten i Sparlösa se hur segel sattes.

Den märkliga runstenen, som nu tronar i ett eget litet hus nära kyrkan i Sparlösa, är vår i särklass första och märkligaste Västgötalitteratur och den upphör aldrig att intressera. Skälet är förstås att ingen säkert lyckats läsa runskriften, eller tolka de märkliga bilderna. Sparlösastenen kommer att fortsätta att vara vår mest hårdknäckta historiska gåta.
Tidigare har stenen alltid daterats till omkring år 800, och då är det väl helt i sin ordning att en bild på ett något märkligt format vikingaskepp med segel hissat fått en hedersplats bland bilderna. Seglande skepp var en stor nyhet då, och självklart ville man ha med ett sådant.

Minst 300 år äldre?
Men nu finns det forskare som efter att ha studerat bilderna noga vill göra stenens bilder flera hundra år äldre. Bilderna är tidigast från 600 menar goterexperten Ingemar Nordgren i nummer två av HistorieForum, Tidskrift för historisk debatt, där han gör en mycket lärd och djupsinnig genomgång av bildernas budskap. För mina ytliga krav så räcker det att han gör stenen minst 200 år yngre, men han hänvisar också till Bengt Nordqvist, mannen bakom utgrävningarna av den märkliga krigsofferplatsen Finnestorp vid Lidan, Även Nordqvist hävdar att bilderna är från 600-talet som senast, men placerar dem egentligen i folkvandringstid. Då skulle bilderna ha huggits redan på 400- 500-talet. Detta trots att alla experter försäkrar att vi i Norden inte kände till segel förrän drygt 300 år senare. Ändå är det ingen tvekan om att en av de många bilderna visar ett skepp med satt segel, som trängs med vad som kanske är ett tempel plus en rad djur som knappast hör hemma i våra trakter.

Nyfikna västgötar
Nu bortförklaras förstås detta med att bilderna ingår i någon kult, eller berättar en historia om händelser långt från Sparlösa. I bygder där man seglade. Kanske det, men jag vägrar att tro att nyfikna västgötar skulle nöja sig med det. Naturligtvis undrade man över vad det var för konstig fyrkant i toppen på en pinne på båten på runstenen.
Dessutom hade folk nere vid Medelhavet använt segel i tusentals år när vikingarna satte segel. Tidigt slank segelfarkosterna iväg norrut, och Julius Caesar berättar målande om hur han efter att ha avvaktat lämplig vind vid midnatt kunde sätta segel för att med sin flotta anlända vid tiotiden på förmiddagen den 25 augusti år 55 före Kristus till England för en första attack.
De militära transporterna fortsatte allt längre norrut, medan de seglande köpmännen naturligtvis gjorde än mer långväga resor. Säkert hade nordbor i romersk tjänst kanske ibland rentav färdats på segelskepp under fälttåg mot fjärran länder, medan andra gjort affärer med seglande köpmän på besök långt uppe i norr.
Vi härmade snabbt efter mycket annat, så varför skulle vi missa just seglen? Nej, antagligen kände vi till segel långt före slutet av 700-talet då vikingafärderna påstås ha börjat. Och därmed kan vi säkert räkna med att vikingarnas plundringar också började långt tidigare.

Ingen berättade
Det är bara det att historikerna försiktigtvis slår fast sanningen efter de få fakta de har. Först i slutet av 700-talet blev kloster överfallna och några skrivkunniga munkar lyckades överleva för att berätta för eftervärlden om det förskräckliga som hänt. Alla tidigare överfall på oskyddade byar utmed kusterna vet vi inget om. Ingen brydde sig om att berätta om sånt, fattigt folk hade ju alltid plundrats av dem som var starkare.
Idag ligger Sparlösa en bit från större vatten, men en hembygdsentusiast visade mig en gång något som han kallade Sparlösa hamn. Jag medger att det verkligen inte påminde om en hamn, men tydligen fanns en folklig tradition om att bygden varit i kontakt med större vatten. Och folkliga sägner är värda att ta till vara även om de inte går att bevisa. Än mer spännande blir frågetecknen kring Sparlösastenen genom att allt fler idag hävdar att stenens bilder innehåller kristna symboler, kanske är stenens ”tempel” helt enkelt en tidig kristen kyrka. Det betyder förstås inte att alla Sparlösabor var kristna, men visst är det roligt att fundera kring om människor i dessa idag inte särskilt centrala bygder mycket tidigt kände till både segelkonsten och den kristna läran.

Artikelförfattare och Foto: Hans Menzing

Bild 1: Seglande skepp. Kände man i Sparlösa till segel hundratals år före vikingatiden?

Bild 2: Ännu i farten. Vikingaskeppet Sigrid Storråda vilar ut i Blomberg mellan segelturerna.

– gjorde stadspromenad och besökte Kinnekulle

För att stora, bortgångna författare inte ska glömmas bort har det bildats sällskap som vårdar deras minne. Evert Taube har naturligtvis också fått ett sällskap som forskar i hans papper, ger ut visor och årsböcker. I en av dessa hittar man ett brev från Taube, skrivet på Stadshotellet i Lidköping i maj 1947. I brevet återges en rad iakttagelser från en promenad i Lidköping och en hastigt påkommen inbjudan till Råbäck. Adressat var en bokförläggare Lindfors, som anställt Taube som huvudredaktör för en samling av svenska visor, som hans bokförlag tänkte ge ut. Utgivningen kom dock att kraftigt försenas, mycket beroende på Everts något oregelbundna arbetsrutiner. Trubaduren är dock alltid mån om att hålla Lindfors på gott humör. Detta för att få de förskott som han alltid var i trängande behov av.

Taubes brev skrevs på Stadt vid lunchtid, sannolikt satt författaren med penna i hand vid ett dukat bord, vid en silltallrik och ett immigt glas. Han hade i morgonstund gjort en promenad i staden och skriver nu ned sina impressioner. Taube berättar att lindar och askar har slagit ut, tycker att en frisk sjöluft blåser över staden, men att den dock blandas med en frän stank av gödsel från landsbygden. Under sitt flanerande utmed Lidan ser han en duvhök jaga småfågel vid kyrkan och tycker att klangen från tornuret är vacker. Charmören Taube beundrade alltid vackra kvinnor och i Lidköping finner han att damerna utmärker sig genom ”att ha små vänliga händer, fina fingertoppar och att de verkar kärlekstörstande”. Han påstår också att Sveriges bästa sjuksköterskor kommer från Västergötland. Herrarna i staden är han inte lika vänlig mot, han skriver att de dricker grogg, troligen beroende på att våren varit osedvanligt torr.
Brevskrivandet avbryts dock hastigt, enligt vad Taube skriver har han fått ett telefonsamtal från baron Klingspor på Råbäck, som fått veta att skalden befann sig i Lidköping. Baronen vill nu bjuda hem skalden och ber om ett besök. Taube skriver att han tackat ja och ska hämtas av en privatchaufför, få stanna några dagar, äta nyhalstrat dilamm, dricka gamla fina Bordeauxviner och rida en eldig arabhäst.

Några vittnen till Everts besök på Råbäck finns dock inte, varför det starkt kan misstänkas att telefonsamtalet är påhittat. Taube ville gärna skryta med de förmögna och blåblodiga vänner han hade; avsikten med brevet var säkert att imponera på Lindfors och få honom att skicka ett än frikostigare förskott. Efterforskningar har dock visat att Evert Taube verkligen gästade Kinnekulle. Det var dock på Hellekis han hamnade och baron Carl Gustaf Klingspor där har en helt annan och mer sanningsenlig version av Everts Kinnekullebesök. Baronen var medlem i Visans vänner på fyrtiotalet och hade då träffat Taube på källaren Gyldene Freden, där trubaduren ofta höll hov. Carl Gustaf Klingspor hade själv börjat spela luta, men slutat med det, han ansåg att hans musikaliska begåvning inte räckte till. Vid en mer än vanligt backanalisk afton med Visans vänner hade han lånat ut 200 kr till Taube, pengar han aldrig räknade att få igen. Enligt vad Baron Klingspor har berättat, mer än fyrtio år senare, fick han, i maj 1947 ett oväntat telefonsamtal från Stadt i Lidköping; det var EvertTaube som ringde och bad att få komma ut och hälsa på. Baronen svarade, att det kunde gå för sig, men att däcken på hans bil fortfarande var beslagtagna av armén och att Taube därför var tvungen att ta rälsbussen till Hellekis. Det gjorde Taube, som vid framkomsten trakterades i köket med en enkel pyttipanna och ett par supar och sedan fick ta rälsbussen tillbaka till Lidköping. Han hade bråttom, det var dans på Stadt till Forsbergs trio och trubaduren ville gärna uppvakta de kärlekstörstande Lidköpingsdamerna och kanske få dansa tango och vals till sina egna visor.
Carl Gustaf Klingspor glömde bort Taubes snabbvisit, men blev påmind om den flera år senare, då hans kusin Gustaf Adolf på Stora Sundby en dag ringde och frågade om han kände någon lustig prick som hette Taube. Denne, för honom helt okände man, hade nämligen skickat 200 kr i ett kuvert och tackat för lånet.
Evert Taube var tydligen inte den slarver och bohem som han gärna utmålats som. Kanske var det så att Svenska visor äntligen utkommit och Lindfors förlag betalat generöst för Everts arbete. Han hade kanske då ångrat sitt skrytsamma brev från Stadt i Lidköping och kommit ihåg besöket på Hellekis. Att han sedan skickade pengarna till fel Klingspor på fel herresäte må vara honom förlåtet. Lånet blev till slut betalt och historien om Taubes Kinnekullebesök kan ge en både sann och rolig bild av författaren.

Artikelförfattare: Tore Hartung

I det stormaktstida Sverige hävdades på fullt allvar av lärda män, att Sverige var urhemmet för hela världen. Svenskar hade lånat namn åt grekiska provinser och romerska hjältar och gudar. Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Berget Ida hade lånat sitt namn från Idre i Dalarna och Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn. De beryktade vandalerna var däremot inte svenskättade; de kom från Vendsyssel i Danmark.

Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog och sedan uppfanns en rad Karlar och Erikar för att förgylla och förlänga den svensk historia. Uppkomlingen Sverige, en ung och krigisk stormakt, måste naturligtvis ha en ärorik historia att visa upp. I dag återstår intet av detta historiska skrytbygge som kallades göticism eller rudbeckianism efter en av sina fantasifulla arkitekter, Olof Rydbeck d.y.

Benen i brunnen
För alla samtida rudbeckianer inträffade en stor och glädjande händelse år 1705 i Norra Vånga, strax utanför Skara. Där hade man vid brunnsgrävning stött på några stora ben, uppenbarligen från en fornnordisk jätte. Man hade funnit ”åtta eller nio ryggkotor, begge skulderbladen, ett sidoben och ett skenben”. Jättebenen fördes vördnadsfullt i procession till Skara och kunde där i domkyrkan beundras i fem års tid av förundrade borgare, vadmalsgrå bönder och perukförsedda herremän. De lärde i Skara och det fanns sådana – t ex biskopen Jesper Swedberg, provinsialläkaren Johan Moraeus och den unge Emanuel Swedenborg, biskopens son, bara för att nämna några. De kunde alla intyga att detta ”sceleton” kom från en människa av ovanlig storlek. Våra svenska urfäder hade tydligen varit resliga, stora och starka, bevisen var ovedersägliga och mycket glädjande. En verklig ”hiette” var det också, ” skenbenet, ehuru thet var afbrutit, räckte det mig till naflen”, skriver doktor Moraeus, fylld av beundran och stolthet.

Till Uppsala och Stockholm
Ryktet om jätten i Skara nådde snart de lärde i Uppsala med vilka både Swedenborg och Moraeus brevväxlade och önskemål framfördes om att denna dyrgrip skulle bli en av rikets klenoder; fyndet borde forslas till Uppsala och införlivas i universitetets samlingar. En transport avgick därför 1710 till Uppsala med jättebenen och kom lyckligt fram. Med en smula fantasi kan man föreställa sig den förundran och den förvåning dessa ben bör ha orsakat vid skjutsstationer och gästgiverier under de veckor en sådan resa tog. Kanske rent av de senaste nyheterna om Karl XII:s fjärran krig sköts i bakgrunden, jättebenen var högst påtagliga och hade nyhetens behag.

I Uppsala togs benen om hand av medicine professorn Lars Roberg i det av honom grundade Akademiska sjukhuset, där han planerade att inrätta en ”naturalie- och raritetskammare”. Denne Roberg blev senare Linnés lärare och tycks också han acceptera benen såsom kvarlevor av en jätte. Kunskaperna i jämförande anatomi verkar inte ha varit så stora på denna tid, men det skall man nog inte förvåna sig över. Benen tycks av konsistorieprotokoll och av bevarade verser från avhandlingar att döma ha väckt ett oerhört uppseende och mer än ett år efter deras ankomst tvivlade ingen på att de kom från en jätte.

Avslöjandet
Vem var det då som avslöjade att denne jätte var en ”hval eller annan stor fisk”? Det lär ha varit Roberg eller Swedenborg. Den senare är i alla fall den förste som utnyttjar benen modernt vetenskapligt. Detta sker dock icke i traditionell götisk anda. Han påstår i stället att benen kommer från en val och att de bevisar att havet en gång nått ända fram till Vånga. Detta kan knappast ha varit bibelns kortvariga syndaflod utan i stället att hav som brett ut sig där under flera tusen år. Detta står i hans avhandling ”Om Watnens högd”(1719), där den kunnige naturforskaren också hävdar att all fossil är lämningar efter levande varelser som petrifierats i ett fördomtima hav. För moderna människor låter detta föga sensationellt, men detta var en gång epokgörande och djärva nyheter. Swedenborg var långt före sin tid.

Nu kunde man kanske vänta sig att denna jättes förvandling till val framstod som något löjeväckande och pinsamt för vetenskapen; en västgötaklimax i dubbel bemärkelse. Men i stället blir fyndet från Vånga än mer betydelsefullt, valen fortsätter att intressera vetenskapen men nu i sin egenskap av val. Den begynnande geologiska forskningen får under sina första stapplande steg hjälp av valen. Andra fynd läggs till valen och jordens historia förvandlas från sagor och myter till empirisk vetenskap.

Modern historieskrivning
När Swedenborg lägger fram teorin om vattenminskning, d v s att haven långsamt under årmiljoner dragit sig tillbaka, blir det en del av den kulturkamp som utkämpades mellan företrädare för en traditionell uppfattning och tidens unga naturvetare, en Urban Hierne, en Carl von Linné och en Anders Celsius, andra inte att förglömma. Kampen står alltså hård mellan å ena sidan bibelfixerade teologer och nationalistiska rudbeckianer och på andra sidan modern forskning. Striden är stundom hård och oförsonlig och de nya tankarna har svårt att segra. Det gör de i alla fall till slut och Olof von Dalin, som den förste moderne historikern, rensar ut en massa fantasifullt götiskt sagostoff i sin bok Swea Rikes historia(1747). Genom Dalin kommer tidens nya tankar ut till en större allmänhet och svensk historieskrivning blir mer vetenskaplig. Och faktiskt är det så att den falske jätten från Skara i hög grad har medverkat till detta, trots eller snarast tack vare att han lite snöpligt förvandlats till valen från Vånga.

I dag förvaras de omvärderade jättebenen i Riksmuseets vertebratavdelning, där har Uppsala Universitets Zoologiska Museum deponerat sin forntida sensation. Här vilar nu jätten från Skara i frid, endast sällan störd av glassätande barn och nyfikna turister.
Artikelförfattare: Tore Hartung