I det stormaktstida Sverige hävdades på fullt allvar av lärda män, att Sverige var urhemmet för hela världen. Svenskar hade lånat namn åt grekiska provinser och romerska hjältar och gudar. Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Berget Ida hade lånat sitt namn från Idre i Dalarna och Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn. De beryktade vandalerna var däremot inte svenskättade; de kom från Vendsyssel i Danmark.
Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog och sedan uppfanns en rad Karlar och Erikar för att förgylla och förlänga den svensk historia. Uppkomlingen Sverige, en ung och krigisk stormakt, måste naturligtvis ha en ärorik historia att visa upp. I dag återstår intet av detta historiska skrytbygge som kallades göticism eller rudbeckianism efter en av sina fantasifulla arkitekter, Olof Rydbeck d.y.
Benen i brunnen
För alla samtida rudbeckianer inträffade en stor och glädjande händelse år 1705 i Norra Vånga, strax utanför Skara. Där hade man vid brunnsgrävning stött på några stora ben, uppenbarligen från en fornnordisk jätte. Man hade funnit ”åtta eller nio ryggkotor, begge skulderbladen, ett sidoben och ett skenben”. Jättebenen fördes vördnadsfullt i procession till Skara och kunde där i domkyrkan beundras i fem års tid av förundrade borgare, vadmalsgrå bönder och perukförsedda herremän. De lärde i Skara och det fanns sådana – t ex biskopen Jesper Swedberg, provinsialläkaren Johan Moraeus och den unge Emanuel Swedenborg, biskopens son, bara för att nämna några. De kunde alla intyga att detta ”sceleton” kom från en människa av ovanlig storlek. Våra svenska urfäder hade tydligen varit resliga, stora och starka, bevisen var ovedersägliga och mycket glädjande. En verklig ”hiette” var det också, ” skenbenet, ehuru thet var afbrutit, räckte det mig till naflen”, skriver doktor Moraeus, fylld av beundran och stolthet.
Till Uppsala och Stockholm
Ryktet om jätten i Skara nådde snart de lärde i Uppsala med vilka både Swedenborg och Moraeus brevväxlade och önskemål framfördes om att denna dyrgrip skulle bli en av rikets klenoder; fyndet borde forslas till Uppsala och införlivas i universitetets samlingar. En transport avgick därför 1710 till Uppsala med jättebenen och kom lyckligt fram. Med en smula fantasi kan man föreställa sig den förundran och den förvåning dessa ben bör ha orsakat vid skjutsstationer och gästgiverier under de veckor en sådan resa tog. Kanske rent av de senaste nyheterna om Karl XII:s fjärran krig sköts i bakgrunden, jättebenen var högst påtagliga och hade nyhetens behag.
I Uppsala togs benen om hand av medicine professorn Lars Roberg i det av honom grundade Akademiska sjukhuset, där han planerade att inrätta en ”naturalie- och raritetskammare”. Denne Roberg blev senare Linnés lärare och tycks också han acceptera benen såsom kvarlevor av en jätte. Kunskaperna i jämförande anatomi verkar inte ha varit så stora på denna tid, men det skall man nog inte förvåna sig över. Benen tycks av konsistorieprotokoll och av bevarade verser från avhandlingar att döma ha väckt ett oerhört uppseende och mer än ett år efter deras ankomst tvivlade ingen på att de kom från en jätte.
Avslöjandet
Vem var det då som avslöjade att denne jätte var en ”hval eller annan stor fisk”? Det lär ha varit Roberg eller Swedenborg. Den senare är i alla fall den förste som utnyttjar benen modernt vetenskapligt. Detta sker dock icke i traditionell götisk anda. Han påstår i stället att benen kommer från en val och att de bevisar att havet en gång nått ända fram till Vånga. Detta kan knappast ha varit bibelns kortvariga syndaflod utan i stället att hav som brett ut sig där under flera tusen år. Detta står i hans avhandling ”Om Watnens högd”(1719), där den kunnige naturforskaren också hävdar att all fossil är lämningar efter levande varelser som petrifierats i ett fördomtima hav. För moderna människor låter detta föga sensationellt, men detta var en gång epokgörande och djärva nyheter. Swedenborg var långt före sin tid.
Nu kunde man kanske vänta sig att denna jättes förvandling till val framstod som något löjeväckande och pinsamt för vetenskapen; en västgötaklimax i dubbel bemärkelse. Men i stället blir fyndet från Vånga än mer betydelsefullt, valen fortsätter att intressera vetenskapen men nu i sin egenskap av val. Den begynnande geologiska forskningen får under sina första stapplande steg hjälp av valen. Andra fynd läggs till valen och jordens historia förvandlas från sagor och myter till empirisk vetenskap.
Modern historieskrivning
När Swedenborg lägger fram teorin om vattenminskning, d v s att haven långsamt under årmiljoner dragit sig tillbaka, blir det en del av den kulturkamp som utkämpades mellan företrädare för en traditionell uppfattning och tidens unga naturvetare, en Urban Hierne, en Carl von Linné och en Anders Celsius, andra inte att förglömma. Kampen står alltså hård mellan å ena sidan bibelfixerade teologer och nationalistiska rudbeckianer och på andra sidan modern forskning. Striden är stundom hård och oförsonlig och de nya tankarna har svårt att segra. Det gör de i alla fall till slut och Olof von Dalin, som den förste moderne historikern, rensar ut en massa fantasifullt götiskt sagostoff i sin bok Swea Rikes historia(1747). Genom Dalin kommer tidens nya tankar ut till en större allmänhet och svensk historieskrivning blir mer vetenskaplig. Och faktiskt är det så att den falske jätten från Skara i hög grad har medverkat till detta, trots eller snarast tack vare att han lite snöpligt förvandlats till valen från Vånga.
I dag förvaras de omvärderade jättebenen i Riksmuseets vertebratavdelning, där har Uppsala Universitets Zoologiska Museum deponerat sin forntida sensation. Här vilar nu jätten från Skara i frid, endast sällan störd av glassätande barn och nyfikna turister.
Artikelförfattare: Tore Hartung